Det finns någonting nästan poetiskt över denna lilla retrokonsolen. Den samlar en hel generation av barndomsminnen i en pryl som inte är större än en handflata. NES, SNES, N64, Atari, Playstation – från en tid då vi trodde att framtiden låg i våra händer, med TV-apparaterna och SCART-kontakterna. Oboy.
På Nintendo 8-bitar har vi kanske glömt att det var svårt att spela färdigt ett spel, kasetterna ville inte starta och mitt i spelet kunde allt frysa, omstart. Allt var förlorat. Detta glömde vi bort när spelkasetterna byttes ut mot CD-skivor och hårddiskar, men så var det.
Men här är vi nu, med en enhet som på något sätt tar oss tillbaka till tid där det kanske var lite enklare att vara barn. För dagens barn kan det vara ett kul tidsfördriv, men för oss som växte upp med den ständiga kampen mot frusna spel och tvivelaktiga grafiska upplevelser, är detta mer än bara en leksak. Det är ett återbesök i vår egen ungdoms förlorade rum, där Mario hoppar genom pixliga landskap och Tony Hawk gör omöjliga trick i en tid innan allt digitalt blev så... komplicerat.
Hur minns vi det? Ja, visst kan barn idag ha roligt med den här konsolen. Men den verkliga magin uppstår för oss vuxna, vi som spelade dessa spel när de var nya, när de var mer än underhållning – de var flyktvägar. De var våra första virtuella äventyr. I en tid då våra vardagar kan kännas övermättade av digital stress och krav, är det nästan terapeutiskt att kunna stänga av världen och dyka in i dessa enkla, pixliga spelvärldar igen.
Kvalitet och känsla Konsolen har en skärm som är ljus och klar till skillnad från hur vi minns gamla GameBoy. Man ser faktiskt vad man gör. Knapparna känns bra, utom start & select som känns lite plastiga, men spelknapparna är bra mycket bättre än handkontrollen på gamla Nintendo 8-bitar. Kanske, kanske, kanske kunde det vara bra att ha lite mindre händer, för efter ett tags spelande kan det faktiskt känns som om man har lite för stora händer för att orka spela någon längre tid.
